Skip to main content

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö *
Namnsättning
Nomenklatur
Benämningar
De flesta av våra kroppsdelar och organ fick sina namn för länge sedan, ja i vissa fall för mycket länge sedan t.o.m. före vår tidräkning. Det var då naturligt att använda grekiska och latinska (romerska) namnsättningar. Detta sätt att benämna blev och är fortfarande den gällande traditionen. Nyupptäckta organ, organdelar, växter och djur förses alla, även nuförtiden, med ett latinskt namn. Man kan kort och gott säga att den latinsk-grekiska nomenklaturen dominerar det medicinsk-tekniska språket.

Namnsättningen av organ och organdelar bygger i stor utsträckning på likheter med föremål och företeelser i omvärlden samt med avseende på storlek, läge och position. Det är därför mycket lättare att lära in namnen och förstå dem om man kan litet latin och grekiska, vilket endast ett fåtal kan nuförtiden.

Det är mot den bakgrunden som ett försök har gjorts på den här webbplatsen att presentera de olika namnen på svenska tillsammans med de vedertagna medicinsk-tekniska benämningarna. I vissa fall är detta inget problem då det redan finns en alldaglig svensk benämning. Men vissa direkta översättningar till svenska ger ett så krystat uttryck att det medicinsk-teckniska namnet får stå kvar.

Tittar man över namnen som hör hemma i nervsystemet så hittar man påfallande många av det här slaget:

bark (cortex)
stam (truncus)
gren (dendrit)
rot (radix)
kärna (nucleus)
knöl (bulbus)
märg (medulla)

som alla mer eller mindre anknyter till växtriket och botaniken. Bakgrunden är den, att de flesta naturvetenskapsmän från tidigare epoker var gediget utbildade i botanik eftersom zoologin, för att inte tala om människans anatomi, var långt mindre känd, och under vissa epoker förbjudet studieområde.. Det föll sig därför naturligt att använda namn och "bilder" från växtvärlden.

Tag t.ex. begreppet kärna (nucleus) med avseende på CNS. Här får man föreställa sig hur "de gamle" när de skar upp hjärnstammen "såg" ett vitt fruktkött med inbäddade mörkare kärnor (jfr. äpple, gurka). Lätt förstår man då också att stora hjärnans grå ytskikt blev till hjärnans bark, cortex, och att trådbuntarna som utgick från ryggmärgen blev "rötter".